De politiker som representerar oss idag säger att de aldrig vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Men menar de bara i vissa frågor då? För inte fan hade förbudet mot burka i skolan tagits upp annars. En sak till, hur kommer det sig att man vill förbjuda burka i skolan medan vi får KluKluxKlan-kåpor i Riksdagen? Är det inte lika viktigt att man kan se varandras ansikte inom politiken som det sägs vara i skolan? Patetiskt...så fort främlingsfientliga partier börjar skramla så får de andra politikerna en form av hjärndiarré, vore jag läkare skulle jag rekommendera c-vitaminer.

Jag tillhör den sortens svenskar som har mycket dålig kontakt med mina släktingar. Redan som liten smalnade släktbanden av när storebrorsan tog livet av sig. Sedan dog pappa och några år efter det min mamma. Istället för att värna om de släktingar som är kvar fjärmade jag mig från dem. Jag tror att det är mitt sätt att hålla huvudet över ytan eller gräva ned sorgen. Jag orkade helt enkelt inte dela sorg med andra.

Nu har jag byggt upp nya släktband med hustru och fem barn. Jag trodde att jag hade klarat mig, men nu är ungarna flygfärdiga och jag är skitbervös över att jag ska bli ensam igen. Om det händer bävar jag för att få uppleva positiva saker i livet. Jag fungerar och kan kämpa mig igenom tråkiga händelser själv, men det finns ingen gång i livet som ensamhet är så brutal som när man upplever en lycklig stund och inte har någon att dela detta med. När jag tog körkort och när ungarna kom till världen hade jag knappt någon att dela min glädje med, förutom min älskade förståss.

En entreprenör i Vallentuna kritiserade mig en gång för att jag lever mitt liv genom andra. Att jag tycker att det är viktigare hur andra mår än jag själv. Han hade rätt och det är förmodligen mitt sätt att få möjlighet att dela glädje med andra. Om jag gläds åt andras framgångar så får jag i alla fall en liten fönstertitt in i människors lycka. Nu, relativt sent i livet, har jag någorlunda börjat göra saker för egen lyckas skull. Jag lyssnar på musik som bara jag tycker om, och i oktober åker jag med mitt livs kärlek till Jamaica. Men ränderna går aldrig ur...jag är mer lycklig över att få se hur hon upplever Jamaica än känslan av att få vara där själv. Det måste ju vara något fel på mig, suck.

Det bästa med att vara ute på landet är att man kan träna på att vara artist utan att någon ser det. Men så lägger farsan ut bilderna på sin blogg :)

Anm: Har fått tillstånd av min son, kostade en påse bilar :)

Visst ser det chill ut. Det låter ruggigt glamoröst att åka på resereportage, få fullt betalt och njuta av exotiska platser. Bilden utstrålar också ett lugn, eller hur? Sanningen bakom bilden är att det var två resereportrar som precis landat på hotellet, snabbpackat upp och störtat ned mot havet för att hinna skicka i sig en glas vin innan det var dags att jobba. Platsen var underbar, men pulsen var inte så låg som bilden låter påskina :). Men håll med om att vinglasen ser läckra ut!

När jag skulle prova reflexologi skrattade jag först. Att gå på kottar, lavastenar och i gyttjevatten verkade lite nipprigt. Visst, det gjorde ont. Kolla in mig och kollegorna på bilden, det är stela leenden. Men faktum är att det är bra att bearbeta och motionera fötterna extra mycket ibland. Jag förstår nu varför denna behandlingsmetod blivit så framgångsrik...men visst ser det fånigt ut när man inte provat :)

Terapeuten på bilden berättar att muren är gjord av sand från Sahara. Jag träffade henne vid ett Spa på Porto Santo. Efter det här fotot togs gav hon mig två helt sagolika behandlingar. Först en vichy-massage, en vattenmassage där strålarna verkligen gick djupt in i ryggen. Sedan fick jag känna mig skönt fåfäng med en helt underbar ansiktsmassage. För en bortkommen tjockis kan det lätt bli obehagligt i sådana situationer. Men hon var så välkomnande och mjuk i sitt sätt att jag bara flöt fram på ett lyckorus i spat. Jag skulle gärna vilja att fler terapeuter hade samma milda framtoning.

På söndag är det dags att traska ned till vallokalen och placera sina framtidsförhoppningar för de närmaste fyra åren. När man kommer dit står representanter där så snällt och delar ut röstsedlar. Jag tycker att det är trevligt, men det är samtidigt märkligt att de är så snälla och milda då. De försöker inte påverka någon och det är som om de redan givit upp hoppet. Visst, det är artigt mot väljarna...men jag är helt övertygad om att det politiska parti som skulle ta chansen att försöka in i det sista skulle kunna vinna en procent till.

En annan märklig sak. Det har länge pratats om Vallentunas kommunalråd som bedyrar att han inte blandar in sina egna intressen i politiken. Jag vet, och skulle kunna svära under ed, att detta är rent skitsnack. Det var nämligen jag som tipsade honom om att gå in i politiken när han beklagade sig över att han inte fick igenom sina byggplaner. Då visste han knappt vilka som hade makten i Vallentuna. Hade kommunen varit socialdemokratisk så hade han blivit sosse, det är jag övertygad om. Jag har både anteckningar och foton som kan styrka mitt påstående om att han gick in i politiken för att skydda sina egna intressen. Jag kunde då inte i min vildaste fantasi tro att han var så lömsk att han skulle sno hela kakan, satsa på toppen och iscensätta en kupp mot sittande kommunalråd. Det grämer mig att min glappkäft medfört att vi numera har en skitstövel som styr Vallentuna.

...eller liknande rubriker snart? Ja, när kommer de första riktiga skandalrubrikerna om politikerna i SD? Med tanke på medias sätt att jaga skandaler om politiker i vanliga partier lär det inte dröja länge förrän de första svarta rubrikerna rullar igång. Jag tippar på att det inte kommer dröja mer än en månad efter val den 19 september, om de tar sig in i riksdagen. Någon som vill slå vad?