Det här var den bredaste gatukorsningen i en by jag susade igenom i en liten cheva tillsammans med Jocke och Linus. I andra delar av byn kunde inte två bilar mötas. Jag kommer inte ihåg namnet på platsen men jag minns att jag var svettig bakom ratten efter en vådlig villoväg i så brant stigande cementväg att jag körde på ettan hela vägen. Efter ett par kilometer kom vi upp till denna by som blev lite av vår räddning, jag hade inte en chans att vända på den ruggigt smala cementvägen. När jag tittade bredvid vägkanten höll jag på att få svindel, typ 3-400 meter fritt fall. Det var bara att bita ihop och stirra rakt fram. Jädrar vad vi skrattade i bilen, kanske mest nervösa skratt.

Bilklättringen uppför berget bevisade för mig att man når fram till slut om man fokuserar på att lösa uppgiften.

På den undre bilden ser man lite av lutningen och vägen som är längst till vänster. Det var den finaste delen av vägen så då kan man ju förstå hur den var att köra på.

Förr trodde vi att det modernaste vi människor kunde hitta på var robotar som kan ersätta människor i arbete. Numera har vi redan passerat detta kreativa stadium och dessutom uppfunnit cybotar. Virtuella kompisar som ersätter gammelumgänget med en TT i handen och TP på bordet. Vad händer om cybotarna börjar att mobba en på nätet? Vilket skydd har vi mot en cybot-stalker?

Vikingarna måste ha varit rejält före sin tid. I dagens it-värld har vi faktiskt virtuella runstenar, människor som bloggat och avlidit. Hemskt skrek media-Sverige när man kom underfund med fenomenet. Men idag insåg jag att det inte alls behöver vara mer illa än vad gravstenar på kyrkogårdar är. Tidigare i år dog en nära vän och tidigare arbetskamrat. Idag besökte jag hans blogg, och det var betydligt mer intimt och tröstande än vad en gravsten på kyrkogården är. Jag satte mig med knäppta händer och läste. Jag kunde höra hans ord genom texten han skrivit. Efter att jag torkat mina tårar insåg jag att jag förmodligen kommer att besöka den virtuella minnesplatsen över min vän fler gånger. På årsdagen av hans bortgång ska jag tända ett ljus och släppa in hans ord i mitt minne igen.

Tack Pär, för tiden tillsammans och för att jag fortfarande har möjligheten att söka upp din blogg igen för att finna tröst. <3

Kom, luta dig närmare. Jag ska berätta en hemlighet…meningen med livet är att uppskatta och njuta av de triviala sakerna i vardagen. Att njuta av grädden i kaffet och uppleva en strykning på kinden som en stor kärleksrevolution. Meningen med döden däremot är att acceptera de stora sakerna och att förlika sig med det oundvikliga. När blomman accepterar sitt öde byter den färg, tappar sin glans och krymper ihop. Jag…hittade just ett grått hårstrå på huvudet…och jag accepterar det…vad betyder det?

Varför åker vovvar i kärlekens gräddfil? Jag menar, ingen människa skulle bli så älskad om de hade en andedräkt som luktar fisk, släpper hårtussar i soffan, vägrar att visa kärlek och respekt bara för att det är tisdag en udda vecka, förpestar luften i TV-rummet med rediga brakfisar och kräver ostbollar och jornötter på fredagar när det passar. Trots alla goa fel och brister är det ingen som tvekar att ge henne en skön spastund av två tjejer som borstar, kammar och klappar. Ok, trots allt, visst är min gåtfulla lilla vovve värd det.

...sjunger Peter Lemarc i "Nio broars väg". En dag ska jag rycka upp ankaret som håller detta skepp i sin hamn! Det är sällan som låtar kan träffa mig så på pricken, jag vill förändra stora delar av mitt liv NU! Visst, jag vill fortsätta att vara gift med min älskade och krama mina goa ungar, men jag vill hitta en annan mening med livet än att skriva texter och bo i Vallentuna. "Så jag bränner alla kartor jag har..." och kanske blir det ett nytt liv i Grekland, eller Spanien. Just nu får jag min energi från att jag längtar till Jamaica, eller kanske är det en svårtartad tidiga variant av resfeber som bankar mig i huvudet...27 dagar kvar innan jag och Helen doppar stortån i vattnet utanför Montego Bay.

Den här grekiske fiskaren berättar att fisken han har i handen är riktigt giftig. Den kallas germanius, kanske ett öknamn från andra världskriget? Ska bli spännande att se om nästa generation fiskar sverigedemokrater. Undrar vilken fisk som skulle få det namnet, snorgärsen kanske?
Efter den här båtturen provade vi även att äta grillad flygfisk, smakade inget speciellt, tyckte mest synd om den gulliga lilla fisken.

Fasen...ska jag verkligen arbeta ett helt yrkesliv utan att få ägna mig åt något som verkligen spelar roll för mig? Mannen på bilden guidar turister längs bergsstigar. Han var hur cool som helst att umgås med och det är utan att det sticker till lite i den fula avundssjukenerven i hjärtat. Han har ett riktigt bra jobb. Men, jag då? Visst, missförstå mig inte, jag har ett spännande jobb och jag berikas dagligen av att träffa många fantastiska terapeuter. Deras engagemang smittar verkligen av sig. Det var hyffsat att arbeta på lokaltidningen Steget också...men lever jag mitt livs dröm? Nä, för andra kanske det verkar bra men jag vill verkligen ta mig tid till att arbeta som volontär i afrika eller köpa en cocktailbar på den grekiska ön Samos. Då först får min ADHD-infekterade kreativitetsskalle den utmaning som jag verkligen längtar efter.Jag ger mitt arbete som chefredaktör en tid till, men sedan vill jag verkligen få en möjlighet att leva mina drömmar innan jag bli för gammal.