Jag har hört att i karibien så använder man papaya som botemedel mot kroniska hudbesvär. Det sägs att man gnider fruktköttet mot huden. Det sägs också svida, eller hetta till, ganska mycket. Jag ska testa och fota detta inom kort.  

Känner ni igen er? Jobba, jobba, jobba...laga mat...jobba, jobba, jobba...sova....jobba, jobba....eh? vad gula träden blivit? det var ju nyss semester, eller?...jobba, jobba, jobba...helt plötsligt svartnar det. Någon drar ur kontakten och man får sova ordentligt. Älskling...du kan stoppa i kontakten igen, jag känner mig utvilad nu! Utvilad?...för att göra vaddå? Jo, jobba, jobba, jobba.

Vilken förälder känner inte igen utrycket från lintottarna:

- Jag har inget att göra!
Man reser sig ur soffan, lägger tidningen åt sidan för att bygga lego tillsammans med minstingen. Trots att man är trött gör man det av kärlek men också av sunt förnuft eftersom man vet att allt blir så mycket jobbigare om man låter bli.

Politikerna får samma byxdragning när lågkonjukturen blåser fram som en orkan över världen.
- Jag har inget att göra!
Skillnaden är att i det läget är det ingen som reser sig ur soffan. Problemet denna gång är att det är mer "kurr i magen" än "spring i benen" som är problemet. Och tyvärr har dagens politiker hittat akilleshälen som vi aldrig någonsin skulle drömma om att utsätta våra barn för, nämligen att riktigt hungriga magar tystnar, skäms och ger upp.

Så vad ska vi göra åt detta? Jag vet inte. Politikerna försöker ge oss uppmärksamhet vart fjärde år genom att bygga legoslott med oss...men hjälper det?

Hösten finns där för att påminna oss om tjusningen med våren! Med en sista viskning klär sig naturen vacker för att vandra till sin vila. Åldrandet är vackert men också obarmhärtigt. Sov kära jord. Låt vintern lägga sitt täcke över oss. Tids nog kommer våren med lekfulla skratt. Nästa vår är den här höstens barn. Ta emot den och låt den blomma ut till en stor och stark sommar.

Det här var den bredaste gatukorsningen i en by jag susade igenom i en liten cheva tillsammans med Jocke och Linus. I andra delar av byn kunde inte två bilar mötas. Jag kommer inte ihåg namnet på platsen men jag minns att jag var svettig bakom ratten efter en vådlig villoväg i så brant stigande cementväg att jag körde på ettan hela vägen. Efter ett par kilometer kom vi upp till denna by som blev lite av vår räddning, jag hade inte en chans att vända på den ruggigt smala cementvägen. När jag tittade bredvid vägkanten höll jag på att få svindel, typ 3-400 meter fritt fall. Det var bara att bita ihop och stirra rakt fram. Jädrar vad vi skrattade i bilen, kanske mest nervösa skratt.

Bilklättringen uppför berget bevisade för mig att man når fram till slut om man fokuserar på att lösa uppgiften.

På den undre bilden ser man lite av lutningen och vägen som är längst till vänster. Det var den finaste delen av vägen så då kan man ju förstå hur den var att köra på.

Förr trodde vi att det modernaste vi människor kunde hitta på var robotar som kan ersätta människor i arbete. Numera har vi redan passerat detta kreativa stadium och dessutom uppfunnit cybotar. Virtuella kompisar som ersätter gammelumgänget med en TT i handen och TP på bordet. Vad händer om cybotarna börjar att mobba en på nätet? Vilket skydd har vi mot en cybot-stalker?

Vikingarna måste ha varit rejält före sin tid. I dagens it-värld har vi faktiskt virtuella runstenar, människor som bloggat och avlidit. Hemskt skrek media-Sverige när man kom underfund med fenomenet. Men idag insåg jag att det inte alls behöver vara mer illa än vad gravstenar på kyrkogårdar är. Tidigare i år dog en nära vän och tidigare arbetskamrat. Idag besökte jag hans blogg, och det var betydligt mer intimt och tröstande än vad en gravsten på kyrkogården är. Jag satte mig med knäppta händer och läste. Jag kunde höra hans ord genom texten han skrivit. Efter att jag torkat mina tårar insåg jag att jag förmodligen kommer att besöka den virtuella minnesplatsen över min vän fler gånger. På årsdagen av hans bortgång ska jag tända ett ljus och släppa in hans ord i mitt minne igen.

Tack Pär, för tiden tillsammans och för att jag fortfarande har möjligheten att söka upp din blogg igen för att finna tröst. <3

Kom, luta dig närmare. Jag ska berätta en hemlighet…meningen med livet är att uppskatta och njuta av de triviala sakerna i vardagen. Att njuta av grädden i kaffet och uppleva en strykning på kinden som en stor kärleksrevolution. Meningen med döden däremot är att acceptera de stora sakerna och att förlika sig med det oundvikliga. När blomman accepterar sitt öde byter den färg, tappar sin glans och krymper ihop. Jag…hittade just ett grått hårstrå på huvudet…och jag accepterar det…vad betyder det?