Det är fantastiskt så många sköna konstnärer det finns där ute i livet. Många ängnar hela sitt liv och sin yrkeskarriär åt att hålla färgen. Men vad händer när man står på scen inför en gigantisk publik med byxorna nere? Tänk att vara utrikesminister i USA när stora stygga Wikileaks drar upp ridån. Vad ska man göra...skylla på den som drar upp ridån som medför att man skuttar fram som en pingvin när man med byxorna vid anklarna försöker lämna rampljuset på snabbast möjliga sätt. Eller stå kvar i skenet och kräva att hela publiken ska blunda? Eller...så kan man inse att färghållning inte är den största konsten, utan istället försöka förstå när man doppat penseln i fel sörja och lämna plats för en annan Picasso-talang.

Molnen har suddat ut mitt soliga leende. Tänk om allt bara går år helvete? Det första deppdropparna landar på nästippen, det drar ihop sig till oväder.
Jag kurar ihop och drar upp dragkedjan under hakan. Vad var det första tecknet som gjorde att jag började känna molnens triumferande intåg? Dags för belägring av den ynkliga människan som inte är stark nog att hålla kvar solen på himlen.

Reagerade jag på ett muller i fjärran? Typ ett meddelande med en underton om att det var ämnat att göra narr av mig?

Vinden tilltar och jag försöker att freda mig med ett leende som får mig att likna en överdoserad mentalpatient. När stormen ökar i styrka låter mitt härliga sommarskratt istället som en ljudkuliss i en japansk skräckrulle. Att försöka låta glad fungerar lika lite som att ställa upp i en sångtävling när man är tondöv. Jag kryper ihop i trappan och inser att jag ska hålla isär mina olika väderfenomen. Jag ska vara glad och skratta när det är sommar och jag ska bejaka min mörka krafter när naturen är lika kall som en cykelkällare i ett hyreshus.

Se mig när jag ler, blunda när jag gråter...tack min kära värld hoppas ni mig förlåter.