Tack Helen för att du placerade denna dagdrömarbild i familjealbumet! Då kan alla se att kärnkraftverket också har en annan sida...en mer zombieliknande. Förmodligen satt jag och funderade ut något practical joke. Eller så var jag bara mätt och trött.

Du, min kära, ligger och sover och laddar batterierna.

Jag sitter uppe sent och knackar tangenter.

Ditt ansikte spelar av glädje och livsenergi.

Mitt har börjat fåras av oro och sorg.

Du har tålamod som skulle göra Moder Theresa avundsjuk.

Jag är nitroglycerinet som man får bära fram försiktigt.

När du är i köket serveras söta och mjuka rätter.

Jag dränker maten i krydda och hårdsteker.

Du är nyfiken på andra och älskar att umgås.

Jag bullrar om mig själv och drar mig tillbaka i ensamhet.

Du är sockret, jag är saltet. Tack för att du gick fram med mig till altaret!

Stackare! Har någon tvingat honom att festa? Kanske vågar han inte säga nej till spriten och sedan pallar han inte hela vägen hem. Kanske har han en arbetsgivare som väljer att ha frukostmöte på Systembolaget. Eller så kanske han måste ta ett par stänkare för att hålla värmen på natten.

Vi lyfter moroten i en salut för alla som blir påtvingade pratvatten mot bättre vetande. Sov gott. Dröm sött!

Pratade med en vän idag som befinner sig i Umeå. Han är forskare och hans livskamrat ska plugga där i fem år, så det blir en längre visit. Vi snackade om fiske, han har inte fiskat sedan många år och jag har inte fått napp på lika många.

Jag saknar den där sköna känslan när man sitter i en båt och inte är it-uppkopplad hela tiden. Man borde stämma informationssamhället för det smaklösa koppleriet de ständigt utsätter oss för :). Just nu...kan du få det där riktigt allvarliga meddelandet som förändrar ditt liv drastiskt...eller...nu!

Hur ska man kunna ducka och hämta ny energi när informationspilar kan träffa hela tiden? Den mobbade lär uppfatta dagens informationssamhälle som hopplöst. Det är lättare att gömma sig för solen i öknen. Eller som brorsan utryckte det en gång, lika svårt som att försöka binda en hund med korv. Nä, det kanske är dags att ta fram röksignaler och trummor igen? Eller...helt enkelt lära sig att sätta tummen på...off!

Gång på gång visar det sig att människan inte bör lita för mycket på varken myndigheter eller företag. På senare tid har antalet "missöden" ökat rejält. Allt från idioter som inte tar tillräckligt ansvar för säkerhet när de borrar efter olja i haven eller hanterar farliga kemikalier som i Ungern när dammen brast. Den senaste varianten är att amerikanska myndigheter "inte har en aaaaning om" varför folk lyckas filma hur en missil skjuts av rakt upp i luften. Pentagon förnekar all kännedom och säger att de inte vet ett skvatt. Hur man än vänder och vrider på den frågan visar det på ett allvarligt problem. Antingen för att de mörkar, eller för att någon kan avfyra en missil i USA utan att Pentagon har någon koll. Hur som helst är det oroande.

Som lök på laxen har det nu också gått så långt att vi accepterar att stormakter kartlägger svenska medborgare utan att vi protesterar. Det verkar som om vi litar på att de agerar korrekt. Jag trodde att vi skulle bli smartare med åren, men människan kanske inte förädlas längre, vi blir kanske mer naiva och allt dummare med åren.

Har vi inte lärt oss något av det andra världskriget och kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl? Vad ska inträffa för att vi ska lära oss av våra misstag?

  Jag läser för tillfället en riktigt bra bok av Igor Ardoris som har den lustiga titeln "Själförsvar - lycka och att lyckas". Inte självförsvar som man kan tro. Men lika viktigt om man vill freda sig mot olustiga angrepp.

Ardoris definierar stress på ett bra sätt:
Stress kan definieras som ett förhållande mellan de krav vi känner att vi behöver leva upp till och de resurser vi upplever att vi har till förfogande.