När ungarna börjar bli stora infinner sig en viss ångest över att de snart flyger ut ur boet och att man ska bli lämnad och glömd. Jag vet inte hur det är för andra men när det gäller mig har det visat sig vara helt fel. I takt med att mina goa ungdomar träffar sina kärlekar så visar det sig att min inre krets snarare växer än krymper. Man kan till och med hitta själsfränder bland "de nya" familjemedlemarna...

Du tycker att choklad är fantastiskt gott

Det gör jag med...

Du har knäppa funderingar som bara poppar upp

Det har jag med...

Du vill sluta att blogga

Det vill jag med...

Du älskar mannen med rykande strumpor

Det gör jag med...

Du värnar om de udda blommorna i samhället

Det gör jag med...

Du bloggar om dina känslor...det gör jag också!

Släpp torskmatcher nu min vän och se framåt mot nästa fight. Livet är en enda lång serie och några förluster avgör inte säsongen. Du är flygfärdig för champions-league, vi är korpgänget som alltid kommer att hålla på dig. Jag bugar för dig min vän!

Tjugo meter från vårt hotellsvit på Jamaica fanns denna dröm vid vattnet. Paviljongen i bakgrunden är till för att utföra yoga i på morgnarna eller meditera. Den var öppen ut mot havet. Som typiska svenskar hamnade jag och Helen oftare med ett glas kallt öl i sittdynorna under halmparasollet :)

En suddig bild tagen genom en bilruta i farten satte igång frågeställningar i mitt huvud. Skulle en svensk, eller någon annan, som har dessa levnadsförhålllanden ha hängt upp landets flagga i fönstret? Detta visar att det faktiskt går att känna djup fosterlandskärlek oavsett personliga ekonomiska villkor. One Love, Yo Man!

Givetvis känner delfinen tryggheten i att ligga i famnen hos min kärleksfulla goa fembarnsmamma till hustru. Det fattades bara ett vällingflaskan skulle åka fram. Man kan skönja ett nöjt leende hos Reggie som gärna skulle stannat längre i Helens famn om hon fick.

Det är enkelt att njuta när man bjuds på lyx. Men hjärtat blöder samtidigt för mina bröder och systrar på Jamaica. Allt för många har det svårt...och de kämpar med att försöka överleva genom att sälja allt de kommer över längs vägarna. De försöker alltid se den positiva sidan av livet. Det finns inget regn på Jamaica...det kallas liquid sunshine. Vad de kallar tårar vet jag inte...

Man pratar ofta om att olika kroppsdelar påverkar varandra. Jag är övertygad. En Pina Colada smakade utmärkt på den här baren på Half Moon Hotel i Jamaica. Var det ögonen som gav drycken bättre smak...eller var det drycken som gav ögonen bättre njutning?

Just nu är mitt liv söt-surt. Det finns saker och människor som stjäl energi från mig, men det finns också det som ger energi. För att må bra gäller det att fokusera på det som skapar glädje...

Därför passar jag på att skicka en bloggblomma till:

Niklas Adlivankin, som är en mycket god vän. Det senaste underbara stödet han ger mig är att han kliver upp mitt i natten i nästa vecka och kör mig och Helen till Arlanda. Natten efter att han fyllt år. Han är en riktigt god vän.

Sebastian Ekblom-Bak som åkte till Prag och gjorde ett femstjärnigt reportage till tidningen jag jobbar på. Han är en skön lirare med en mycket speciell stil i sitt skrivande, och dessutom en bra kille för övrigt.

Min sköna son, Jocke  som har "alla rätt" i sitt sätt att tänka just nu. Han sprudlar av energi och har dessutom världens goaste flickvän i Mikaela. Eller är det Jocke som är flickvännen och Mikaela som är pojkvännen? Vet inte, de är kanske lika håriga i klänning båda två :).

Äldsta sonen Fredrik gör mig stolt över sin attityd till studierna på högskolan. Han är tuff där och har därför massor till mjukhet över hemma tillsammans med min bästa fotokompis Lilo. Älskar er!

Nästminstingen Linus och sladdisen Marcus ger alltid massor av energi. De har båda en stor portion humor och får mig ofta att skratta.

Min kära dotter Anna och fästmannen Rasmus har blivit ett underbart par. De gav mig en rejäl energiinjektion häromdagen i form av en underbar present. En skön sak med dem är att jag vet att jag alltid kan lita på dem till 100 procent.

Sist men inte minst...Helen. Hon hettar upp blodet i mina ådror och får mig att le även i sömnen. Hon är solen, jag är månen. Hon ger oss alla i familjen energi till att leva.

Tack alla som ger mig energi...nu blir det tyst i bloggen några dagar...får se om jag har möjlighet att kanske lägga in några bilder från Jamaica medans vi är där. Om inte...syns vi senare <3

Lika som bär. Alla som har jobbat tillsammans med mig vet tyvärr att de har den här bilden av mig på måndagar när tidningen ska skruvas ihop. Men det är lungt, vi skyller på katten. På fredag spinner vi förmodligen igen, häpp.