Molnen har suddat ut mitt soliga leende. Tänk om allt bara går år helvete? Det första deppdropparna landar på nästippen, det drar ihop sig till oväder.
Jag kurar ihop och drar upp dragkedjan under hakan. Vad var det första tecknet som gjorde att jag började känna molnens triumferande intåg? Dags för belägring av den ynkliga människan som inte är stark nog att hålla kvar solen på himlen.

Reagerade jag på ett muller i fjärran? Typ ett meddelande med en underton om att det var ämnat att göra narr av mig?

Vinden tilltar och jag försöker att freda mig med ett leende som får mig att likna en överdoserad mentalpatient. När stormen ökar i styrka låter mitt härliga sommarskratt istället som en ljudkuliss i en japansk skräckrulle. Att försöka låta glad fungerar lika lite som att ställa upp i en sångtävling när man är tondöv. Jag kryper ihop i trappan och inser att jag ska hålla isär mina olika väderfenomen. Jag ska vara glad och skratta när det är sommar och jag ska bejaka min mörka krafter när naturen är lika kall som en cykelkällare i ett hyreshus.

Se mig när jag ler, blunda när jag gråter...tack min kära värld hoppas ni mig förlåter.

 

anne

1 december 2010 19:14

Oj...blinkar... djupt....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ganska lustigt hur man måste anstränga sig för att förstå andra människors budskap. Jag kritiserade en artikel i Aftonbladet idag, och journalistens svar visar att han inte fattar vad jag skrev, eller att skygglapparna/hemmablindheten blev för...

    Storleken på hjärna har bevisligen ingen betydelse. Hur förklarar man annars att fåglarna drar på vintern medan vi stannar kvar och huttrar. Man kan ju undra hur de resonerar...de måste ha någon form av gener som vi tappade när vi gick från ...

  Det är fantastiskt så många sköna konstnärer det finns där ute i livet. Många ängnar hela sitt liv och sin yrkeskarriär åt att hålla färgen. Men vad händer när man står på scen inför en gigantisk publik med byxorna nere? Tänk att vara utrikesmin...

  Det tisslas om att en man åker omkring i en vit van vid Bällstabergsskolan och försöker locka in barn i bilen. Idag fick vår familj hämta hem en rädd sjuåring som inte vågade gå hem själv. Nu brukar det oftast vara ganska ogrundade rykten...men ...

  Puh, nu har Anna och Rasmus landat i London och jag kan tänka rationellt igen. Beskedet svalkade min överhettade hjärna lika snabbt som en snöstorm i Småland. Det är kanske dags att exportera lite vinter till NordKorea? En annan idé vore att bom...